I halvdvala, konstant proppmätt, men ändå hungrig...


Så sjunker man ner i fåtöljen framför datorn igen. Trött, slö och duktigt överlastad med julmat. Jag kan nästan känna hur lukten från jansson-ansjovisen sipprar fram ur mina porer. Sådan är julhelgen: man flyter sakta fram, som sirap ned i en degbunke. I halvdvala, konstant proppmätt, men ändå hungrig. Men jag är trots allt vid gott mod då jag får umgås med min kära familj. Vi har det ganska gemytligt tillsammans. Dessutom har vi reducerat en stor del av julstressen då vi på senare år bestämt att var och en köper endast en julklapp till någon i familjen. Jag köper till brorsan som i sin tur köper till syrran och så vidare. Att vissa tycks ha svårt att hålla sig till den regeln och köper fler klappar är en annan sak – de får skylla sig själva.

 

Jag skulle som sagt köpa en julklapp till min bror (30 år gammal!) och det enda han kunde komma på att önska sig var en radiostyrd minihelikopter. Aja, fnyste jag och gick honom till mötes på den punkten. Det skulle dock visa sig att radiostyrda helikoptrar fungerar alldeles utmärkt till att underhålla även fullvuxna (nåja) män. Den lilla tingesten surrade runt i lägenheten, ackompanjerad av hysteriska tonårsaktiga skratt till dess att batterierna tog slut.

 

Själv fick jag en ny necessär av syrran. Hon tyckte att jag behövde en sån eftersom jag har dragit runt på mina toalettprylar i ett trasigt plastfodral de senaste två decennierna. Dessutom hade hon skojat till det och köpt mig en leksakspolisbil. Till råga på allt en SAAB, som för att stödja våra olycksaliga vänner i Trollhättan. När familjen gått och lagt sig lekte jag en liten stund i smyg med min bil innan jag släckte lampan och drömde om barndomens jular…


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0