Språkbarriärer är gränser att överskrida. Men ibland blir jag duktigt förvirrad då jag behöver kommunicera med någon utanför den egna sfären. Jag är ju svenne-banan, men jag har vänner med olika bakgrunder och ibland blir det ganska handfallet då vi pratar med varandra. Särskilt då jag slänger mig med idiom som ”att vara på grön kvist” eller ”du är ju inte riktigt torr bakom öronen”. Själv tycker jag att jag bemästrar orden relativt väl med tanke på hur ruttna betyg jag hade i plugget, men språket är också en fråga om vilja - vill man nå fram så gör man det. Man måste inte använda obegripliga idiom.

Vissa hävdar att gemenskap handlar om socioekonomisk tillhörighet och att språket är en avgörande faktor och det är ju inte en alldeles oriktig iakttagelse när allt kommer omkring. Jag menar dock att förståelse, i stort, handlar om att söka varandra och det behöver inte alltid vara ett spörsmål om klass. På universitetet hade jag en lärare som älskade att snärja sin omgivning i sitt språkbruk. Han uttryckte sig så oerhört nyanserat att det ofta blev ofattbart. Det som slog mig i mötet med honom var att varje enskilt ord var så avgörande att tillvaron stannade upp varje gång han öppnade munnen. Det var på många sätt fascinerande, men framför allt tragiskt då det skapade en misstänksamhet hos hans mottagare. Den som formulerar sig så medvetet exakt att det blir oklart är inte värd att bemötas.

Jag säger det igen - vill man nå fram så gör man det!

Igår agerade jag demonstrant i en övning där en av avgångsklasserna skulle få träna på att bemöta folkmassor. Jag fick den tvetydiga förmånen att tillhöra en grupp unga anarkister och vår uppgift var att provocera ”poliserna” och att vara oregerliga i största allmänhet. Nu kanske någon tycker att det är generaliserande att tillskriva anarkister sådana uttryckssätt och det är naturligtvis en riktig iakttagelse. Men å andra sidan hade det inte blivit mycket till träning om alla figuranter hade rättat in sig i ledet och i god ordning spatserat mot det givna målet för marschen. Att gå vid sidan om en folksamling och le vänligt kan man klara av även utan utbildning. Istället instruerades vi att gå till attack mot en rivaliserande grupp och i samband med detta blev det relativt tydligt att vi befann oss i en lärandesituation. De som agerade poliser blev smått överraskade och de insåg snart att de hade fördelat resurserna en aning skevt. I slutänden tycker jag dock, utifrån mitt okunniga perspektiv, att de gjorde ett ganska gott arbete. Särskilt med tanke på att de saknar rutin och att det var studenter som fungerade som gruppchefer.

Foto: www.svd.se

Åter till nuet: I afton ska jag ta mig hem till en vän, söder om Stockholm och softa med lite käk och dryck. Det kommer att bli en outsäglig trevnad. Känns som ett helgjutet och avslappnat fredagshäng med tanke på min fysiska status efter veckans träning. Jag har nämligen straffat julskinkan med några pass i gymmet och ett gäng ronder på sandsäcken. Problemet är att julskinkan slog tillbaka med full kraft och det har spridit smärta i alla mina kroppsdelar. Jag låter mig likväl inte mojna. Tvärtom - kampen mot lättjan går obändigt vidare...

Ber om ursäkt för att jag har dröjt med mina inlägg de senaste dagarna, men det finns faktiskt en alldeles rimlig förklaring till denna förhalning. Jag har nämligen fått en tillfällig rumskamrat som kräver all min tid i mitt lilla källarkrypin i Sollentuna. Det är en gammal polare från hemstaden och han går i terminen över mig. För tillfället befinner han sig mellan två boenden och därför kände jag mig nödgad att bistå med husrum under ett par veckor. Sagt och gjort, jag öppnade mitt hem för denne vän och blivande kollega, storsint som jag är.

En bisak i sammanhanget är att min nyblivna och kortvariga rumskamrat har sitt ursprung i Bosnien och därmed tänkte jag, i mitt stilla sinne, att han kanske ville laga lite spännande och annorlunda mat som jag kunde få smaka på för att bryta tristessen i pytt i panna med allroundkrydda. När han så började slamra med kastrullerna i kokvrån i måndags höjdes förväntningarna på kulinariska läckerheter från fjärran land, men döm av min förvåning när käket gick ned på tallriken. Det var den svennigaste rätten man överhuvudtaget kan tänka sig - köttbullar med lingonsylt och potatis. Missförstå mig inte, jag älskar husmanskost, men om man har en livs levande bosnier på besök så vill man ju bli bjuden på någon spännande anrättning från Balkan. Nä, min vän, gör om gör rätt!


Köttbullar är fint, men...

Nu har jag återinstallerat mig i min grotta i Sollentuna. Ja, lokalen där jag har min boning under studietiden kan liknas vid en hålighet i ett berg, halvt nedsänkt i marken. Men om sanningen ska fram så är det i själva verket ett relativt varmbonat källarrum med kokvrå. Knappast något drömboende för en vettig människa med en normal lön, men till en fattig polisstudent duger det alldeles utmärkt. Tak över huvudet för en hyra på ynka två tusen per månad, elströmmen inräknad, och tio minuter till skolan. Dessutom får man åttabenta husdjur på köpet, närmare bestämt Meta menardi, på svenska kallade Källarspindlar. För inte så länge sedan, när jag låg och drog mig i bingen, hittade jag ett sådant specimen på väggen ovanför mitt huvud. För att vara spindlar är de oerhört rejäla, med en benvidd på hela fem centimeter. Hur som helst, så länge jag slipper råttor så är jag nöjd.


Meta menardi - Källarspindel

Imorgon ska jag träffa min kära studiegrupp (klassen är indelad i fyra studiegrupper om sex personer) och vi ska jobba vidare på vårt gemensamma förundersökningsprotokoll, det vill säga en skriftlig sammanställning av en brottsutredning. Jag har tidigare nämnt att vi jobbar med ett sammanhållet rån-case i den här delkursen och nu för vi in alla uppgifter i datorn, allt från förhör till teknisk bevisning. Det är mer tidskrävande än man först vill tro. Forskning visar att en genomsnittlig svensk polis spenderar cirka en tredje del av sin arbetstid på avrapportering - jag hoppas att Rikspolischefen lyckas med sin vision om att effektivisera avrapporteringssystemen…

För en tid sedan deltog jag i en studie där polisstudenter skulle besvara en enkät om sitt framtida yrke och en av frågorna var om poliser får ha fördomar. Om frågeställaren hade utkrävt ett slutet ja- eller nej-svar hade det legat nära till hands att dra till med ett rungande nej, men nu fanns det utrymme att utveckla sitt resonemang och då stack jag istället ut hakan en aning med följande formuleringar:

”Ja, självklart får de ha det. Alla människor har fördomar och de som påstår annorlunda är oftast de som är mest trångsynta. Har man någon slags människokännedom och självinsikt inser man ganska snart att fördomar är en förutsättning för att kunna navigera i tillvaron. Utan fördomar skulle livet stanna upp och börja om från början inför varje ny företeelse eller i mötet med varje människa man inte tidigare har träffat och då skulle vi inte få mycket uträttat. Den avgörande frågan är hur vi hanterar våra fördomar? Utmanar vi dem och är vi mottagliga för nya fakta? Kan vi omvärdera våra attityder och värderingar i ljuset av nya kunskaper? Med ett reflekterande och nyfiket förhållningssätt är fördomar inget att vara rädd för utan tvärtom en tillgång.”

Jag är naturligtvis medveten om att fördomar är ett laddat begrepp och självklart skulle jag instinktivt bli stött om någon valde att beskriva mig som fördomsfull, men utifrån ovanstående utläggning där fördomar helt enkelt handlar om att använda sig av sina erfarenheter och där detta inte nödvändigtvis behöver utesluta ett öppet och omprövande sinnelag så kommer saken i annat ljus, eller vad säger ni?

Då var man tillbaka i hemstaden efter ett lyckat nyårsfirande ute i en stuga i skogen. Vi var ett litet gäng som lagade gott käk, spelade spel och bara tog det lugnt. Och det kändes faktiskt skönt att slippa den klassiska party-hetsen som brukar infinna sig vid varje annuellt skifte (man blir uppenbarligen mer förnöjsam i takt med åldern).

Någon hets kommer det inte heller att bli när studierna drar igång igen på måndag. Jag kollade just på schemat och under den första veckan har vi endast ett par seminarium där klassen, tillsammans med lärarna, ska diskutera bland annat åtalsunderlåtelse och Schengensamarbetet samt en föreläsning i aulan om Brottsoffermyndigheten. Utöver detta ska vi återigen vara figuranter åt en av avgångsklasserna. Den här gången handlar det emellertid inte om en slutövning utan om att de ska få träna på upplägget för att hantera folkmassor. Vi ska helt enkelt agera demonstranter. Jag vet på ett ungefär hur övningen är upplagd eftersom den har genomförts ett flertal gånger på skolområdet redan före jul. Det är ju kolossalt många avgångsklasser den här terminen och därmed blir det också många demonstrationer av samma slag. Nu ska jag inte avslöja några detaljer, men det kan inte ha undgått någon på skolan att lärarna har krånglat till det lite extra i år genom att låta studenterna hantera två ”rivaliserande” grupper. Det ska bli spännande att se hur just våra ”poliser” klarar uppgiften.

I vilket fall som helst känns det utomordentligt fint att få komma tillbaka till skolan igen på måndag. Jag har haft ett uppiggande jullov och därmed är jag begiven att ånyo ta tag i studierna…

Rättelse: I mitt inlägg 2009-12-29 skrev jag om daggböleri. Min trogne kamrat Skogsavverkaren har emellertid gjort mig uppmärksam på att det i själva verket heter baggböleri, med B i början och inget annat. Texten är nu korrigerad och jag ber om ursäkt för mitt fatala misstag. Jag hoppas innerligt att jag inte har kränkt någon yrkesstolt skogstjuv.