Igår agerade jag demonstrant i en övning där en av avgångsklasserna skulle få träna på att bemöta folkmassor. Jag fick den tvetydiga förmånen att tillhöra en grupp unga anarkister och vår uppgift var att provocera ”poliserna” och att vara oregerliga i största allmänhet. Nu kanske någon tycker att det är generaliserande att tillskriva anarkister sådana uttryckssätt och det är naturligtvis en riktig iakttagelse. Men å andra sidan hade det inte blivit mycket till träning om alla figuranter hade rättat in sig i ledet och i god ordning spatserat mot det givna målet för marschen. Att gå vid sidan om en folksamling och le vänligt kan man klara av även utan utbildning. Istället instruerades vi att gå till attack mot en rivaliserande grupp och i samband med detta blev det relativt tydligt att vi befann oss i en lärandesituation. De som agerade poliser blev smått överraskade och de insåg snart att de hade fördelat resurserna en aning skevt. I slutänden tycker jag dock, utifrån mitt okunniga perspektiv, att de gjorde ett ganska gott arbete. Särskilt med tanke på att de saknar rutin och att det var studenter som fungerade som gruppchefer.

Foto: www.svd.se

Åter till nuet: I afton ska jag ta mig hem till en vän, söder om Stockholm och softa med lite käk och dryck. Det kommer att bli en outsäglig trevnad. Känns som ett helgjutet och avslappnat fredagshäng med tanke på min fysiska status efter veckans träning. Jag har nämligen straffat julskinkan med några pass i gymmet och ett gäng ronder på sandsäcken. Problemet är att julskinkan slog tillbaka med full kraft och det har spridit smärta i alla mina kroppsdelar. Jag låter mig likväl inte mojna. Tvärtom - kampen mot lättjan går obändigt vidare...