För en tid sedan deltog jag i en studie där polisstudenter skulle besvara en enkät om sitt framtida yrke och en av frågorna var om poliser får ha fördomar. Om frågeställaren hade utkrävt ett slutet ja- eller nej-svar hade det legat nära till hands att dra till med ett rungande nej, men nu fanns det utrymme att utveckla sitt resonemang och då stack jag istället ut hakan en aning med följande formuleringar:

”Ja, självklart får de ha det. Alla människor har fördomar och de som påstår annorlunda är oftast de som är mest trångsynta. Har man någon slags människokännedom och självinsikt inser man ganska snart att fördomar är en förutsättning för att kunna navigera i tillvaron. Utan fördomar skulle livet stanna upp och börja om från början inför varje ny företeelse eller i mötet med varje människa man inte tidigare har träffat och då skulle vi inte få mycket uträttat. Den avgörande frågan är hur vi hanterar våra fördomar? Utmanar vi dem och är vi mottagliga för nya fakta? Kan vi omvärdera våra attityder och värderingar i ljuset av nya kunskaper? Med ett reflekterande och nyfiket förhållningssätt är fördomar inget att vara rädd för utan tvärtom en tillgång.”

Jag är naturligtvis medveten om att fördomar är ett laddat begrepp och självklart skulle jag instinktivt bli stött om någon valde att beskriva mig som fördomsfull, men utifrån ovanstående utläggning där fördomar helt enkelt handlar om att använda sig av sina erfarenheter och där detta inte nödvändigtvis behöver utesluta ett öppet och omprövande sinnelag så kommer saken i annat ljus, eller vad säger ni?