Jag har nåtts av en försynt antydan om att mina inlägg inte riktigt följer det gängse bloggformatet. Texterna är tydligen allt för långa och trögflytande och till följd av detta ämnar jag rätta in mig i ledet och anpassa mig till normen. Efter vissa efterforskningar bland framgångsrika bloggare har jag landat i att jag behöver förändra min språkdräkt, bjuda in läsarna till dialog samt visa foton på de kläder jag har på mig under dagen, härefter kallat Dagens outfit. Här kommer nyårsaftonens inlägg i enlighet med min nya stil. Håll till godo…

Sötisar! Tack för alla goa komplimanger ni e ba för gulliga!!! Ida e d ju nyår o då måste man parta. De ska jag o min crew göra ute i snön i skogen. Så sjukt retro asså, elda brasa i typ ett torp o laga egen mat… helt as grymt jag svär vi ska l-a-g-a egen mat – skön grej lixom! Iaf här kommer min nyårs outfit: Jägar jacka från Helly Hansen, fleece tröja från Haglöfs, byxor från Fjällräven och ett par hel läckra kängor från Meindl… Hoppas ni gillart o ni gillar min nya blogg stil! Ärligt va tycks??? O GOTT NYTT ÅR på er o vi hörs om ett par dar… PÖSS!!!

I mitt förra inlägg skrev jag, helt oförhappandes, att jag varit på en så kallad fältvecka i min kära hemstad. Nu inser jag att många är ovetande om vad detta innebär och därmed kan det vara på sin plats med en förklaring. Under polisutbildningens andra (och tredje termin) får man under en veckas tid besöka en av landets alla Länspolismyndigheter. Det vanligaste upplägget är att man har en informationsdag inne på stationen och att man därefter får följa med en patrull i ingripandeverksamheten under några arbetspass. Det är naturligtvis den sistnämnda delen som lockar mest, att få en inblick i själva hantverket.

I höstas, under min första fältvecka, hade jag förmånen att få dela radiobil med en, enligt min begränsade erfarenhet, utmärkt patrull. Dessutom hade jag en sanslös tur med de utropade jobben då jag fick uppleva hela spektret av händelser, allt från vardagliga brott som ringa innehav, cykelstöld och minderåriga snattare till det grövsta och mest oåterkalleliga brottet av dem alla. Nu kan det låta cyniskt att tala om tur i sammanhanget, men om brott ändå begås är det ju perfekt för en polisstudent att få möjlighet att se hur det fungerar i verkligheten.

Obs! Bilden är arrangerad för att "lufta" ett osedvanligt långt blogginlägg. Datumen relaterar, mig veterligen, inte till någon verklig fältvecka.

När jag satt på tåget, på väg tillbaka till Stockholm och summerade min första fältvecka kände jag en enorm tillfredställelse och en tacksamhet över mitt yrkesval. Då menar jag inte ett euforiskt lyckorus utan en mer balanserad och vuxen känsla av att vara på rätt plats i livet, där man kan ta det onda med det goda och ändå uppleva att man inte vill vara någon annanstans. Förvisso dröjde jag gärna kvar vid tanken på de angenäma adrenalinpåslagen då blåljusen slogs igång och plattan trycktes mot golvet. Men de bestående och mest givande intrycken kom från den vanliga vardagslunken – sega datasystem, tragiska livsöden, stämningen, humorn, tystnaden efter ett tungt jobb, hjärtligheten och de torra frallorna på en nattöppen bensinmack - Jag ser redan fram emot nästa fältvecka…

Har ni hört talas om baggböleri förut? Nä, inte jag heller, men det är användbara begrepp av sådant slag som man får lära sig om man umgås med min familj över en julledighet. De är nämligen korsordsbitna hela bunten, gamla som unga. Alla utom jag, som håller på att slitas sönder av rastlöshet i det monotona mumlet kring allsköns onödigt vetande. Baggböleri, till exempel, det är att olovligt avverka statens skog. Helt klart värt att lägga till minnesbanken om man någon gång i framtiden skulle få tillfälle att ta fast en julgranstjuv på kronans mark: ”Stopp i lagens namn! Du ska inte få komma undan med baggböleri på mitt skift!” Användbart, eller hur…

För övrigt såg jag två av mina blivande kollegor på stan i förgår, närmare bestämt den utmärkta patrull som jag hade glädjen att få åka med under min fältvecka i höstas. De hade stoppat en bil på en centralt belägen gata och den ertappade föraren var påtagligt generad då han stirrade ned på sina egna fötter. Det var andra gången inom loppet av ett par veckor som jag såg nämnda patrull i aktion och det gjorde mig påmind om livet efter Polishögskolan. Inom en inte allt för avlägsen framtid kommer förhoppningsvis även jag att få förmånen att patrullera gatorna i staden jag älskar och det är en oerhört inspirerande tanke…


Snart kommer dessa förträffliga kängor att patrullera stadens gator - dessförinnan bör de nog putsas upp en aning...

Igår kväll råkade jag hamna framför den andra delen av SVT:s filmatisering av Läckbergs Stenhuggaren. Som polisstuderande och blivande polis fann jag mig själv häpet gapandes åt den närmast parodiska framställningen av poliskåren på orten för mordgåtan. De hade passat bättre som konstaplar i någon hysterisk stumfilm med Charlie Chaplin: socialt inkompetenta, korkade och allmänt ostrukturerade. Dessutom uppvisade dessa i tjänsteår erfarna poliser påfallande kunskapsbrister om den mest grundläggande juridiken. Då tänker jag främst på den som gäller gripande, anhållande och häktning. I en scen står de nämligen på stationen och för något slags förvirrat resonemang kring huruvida de ska häkta en misstänkt person eller ej. I verkligheten är detta ett beslut som aldrig får fattas av polisen. Polisens uppgift är att gripa misstänkta gärningsmän, antingen efter det att en åklagare har fattat beslut om anhållande eller på eget initiativ varpå ärendet föredras för en åklagare som därefter beslutar om ett anhållande. Efter anhållandet är det upp till Tingsrätten att bestämma om den misstänkte ska tas i förvar under fortsatt utredning, det vill säga häktas.

Nu kanske ni tycker att är en aning kinkigt att gnälla över sådana petitesser, men det borde väl vara en smal sak att kolla upp de juridiska detaljerna då man ändå är igång och bränner miljoner på ett filmprojekt? Sannolikt förhåller sig majoriteten emellertid likgiltig inför om polisen griper eller häktar och därmed torde det vara ytterst få som finner någon som helst glädje i dagens blogginlägg. I vilket fall som helst - om det finns några läsare där ute med ambitioner att komma in på Polishögskolan så föreslår jag att ni börjar förbereda er på att älta juridik till förbannelse. Att vara polisstudent handlar, tro det eller ej, mer om plugg än om hopp och lek. Men om man har det praktiska polisarbetet för ögonen under studierna så blir även de mest teoretiska passagerna riktigt intressanta…


Ett utdrag ur kurslitteraturen - "Särtryck ur Rättegångsbalken", P. Fitger.

Så sjunker man ner i fåtöljen framför datorn igen. Trött, slö och duktigt överlastad med julmat. Jag kan nästan känna hur lukten från jansson-ansjovisen sipprar fram ur mina porer. Sådan är julhelgen: man flyter sakta fram, som sirap ned i en degbunke. I halvdvala, konstant proppmätt, men ändå hungrig. Men jag är trots allt vid gott mod då jag får umgås med min kära familj. Vi har det ganska gemytligt tillsammans. Dessutom har vi reducerat en stor del av julstressen då vi på senare år bestämt att var och en köper endast en julklapp till någon i familjen. Jag köper till brorsan som i sin tur köper till syrran och så vidare. Att vissa tycks ha svårt att hålla sig till den regeln och köper fler klappar är en annan sak – de får skylla sig själva.

Jag skulle som sagt köpa en julklapp till min bror (30 år gammal!) och det enda han kunde komma på att önska sig var en radiostyrd minihelikopter. Aja, fnyste jag och gick honom till mötes på den punkten. Det skulle dock visa sig att radiostyrda helikoptrar fungerar alldeles utmärkt till att underhålla även fullvuxna (nåja) män. Den lilla tingesten surrade runt i lägenheten, ackompanjerad av hysteriska tonårsaktiga skratt till dess att batterierna tog slut.

Detta relaterar förvisso inte direkt till polisutbildningen, men jag måste bara få det ut ur mitt system. Jag körde nämligen förbi en nyöppnad pizzeria idag och den var så där äckligt stylad att jag fick obehagliga stureplansvibbar. Nu har jag i och för sig aldrig varit på någon innekrog på Stureplan, men jag kan tänka mig att de ser ut ungefär som nämnda pizzeria, fast större. Snacka om feltänk. Pizzerior ska vara sunkiga. Punkt! Slarvigt målade väggar, ihopslängda uddamöbler, handskrivna menyer med massvis av stavfel. Då vet man att man får en rejäl och flottig pizza och inte en liten torr, vedugnsgrillad brödbit med ruccolasallad.  

En annan företeelse som mår bäst i sunkig tappning är gym. Polishögskolans gym känns helt ok, men det jag går till här hemma i stan är ännu skönare. Se på apparaten nedan – man blir ju starkare bara av att titta på den…

En gammal jobbarkompis till mig, tillika polisstuderande i termin tre, fick just veta att han endast fått en reservplats som aspirant här i stan. Oerhört tråkigt för honom och jag håller naturligtvis tummarna för att den ska omvandlas till en ordinarie plats – det är en bra snubbe. Antalet sökande till just ”vår” myndighet var tydligen betydligt fler än normalt. Dessutom tar de emot fler aspiranter än vad de brukar för att möta upp regeringens mål om 20 000 poliser i tjänst. Därmed blir man lite undrande inför hur situationen kommer att se ut när det är dags för mig att söka aspiranten, det vill säga nu till våren. Kommer jag och mina kursare att hamna i bakvattnet av de föregående och extremt stora årskullarna? Innebär det att antalet aspirantplatser kommer att minskas drastiskt framöver? Den som lever får se – det är bara att kämpa på i plugget och försöka göra ett gott intryck även under nästa fältstudievecka på hemmamyndigheten!

Platsbrist lär det dock knappast bli på Polishögskolan framöver. Då tänker jag på lokaler och markyta. När jag började för ett år sen tror jag att vi var närmare 1700 elever, men med kommande examensdag har två av de största intagen (någonsin) lämnat skolan och det tas inte heller in några nya studenter. Man får akta sig så att man inte blir lappsjuk...


Glesbefolkat skolområde 2010?

För tillfället är jag ju hemma hos mina föräldrar och firar jul och just nu spelar farsan en blandskiva med extremt smetiga och smöriga versioner av klassiska julsånger, men döm av min förvåning när en av mina favoriter plötsligt dyker upp i högtalarna, nämligen Fairytale of New York med The Pouges och Kirsty MacColl. Den råkar dessutom ha en viss polisanknytning. Texten handlar nämligen om en snubbe som hamnat i fyllecellen på juldagen och när han sitter där i all sin olycka hör han hur New York-polisens kör sjunger Galway Bay. Refrängen lyder:

” The boys of the NYPD choir
Were singing Galway Bay
And the bells were ringing out
For Christmas day”

Här har ni ett Youtube-klipp med en video till låten i fråga - titta och njut!

Jag har just kollat schemat för nästa termin (termin tre av fyra) och det bestående intrycket är att de praktiska ämnena får mer utrymme där. Naturligtvis läser vi även juridik och poliskunskap (inledningsvis med inriktning trafik), men där emellan kläms det in en hel del vapenlektioner, inte minst på skyttebanorna. Tydligen är det så att den svenska polisutbildningen är den som lägger mest krut på skyttet i Norden. Våra grannländer ligger långt efter sett till antalet lektionstimmar. På Island har man, om jag förstått saken rätt, i princip en endagskurs och sen är man klar att bära vapen i tjänst. Jag ska inte avslöja exakt hur många timmar vi lägger ned i Sverige, men jag vill passa på att klargöra att jag tycker att det är alldeles utmärkt att vi får gnugga skyttet ordentligt. Dels för att det är roligt, men framförallt för att det är oerhört viktigt att skotten sitter där de ska om man någon gång tvingas att skjuta i tjänsten. Med all sannolikhet kommer man att vara ganska långt ner i den berömda stresskonen i sådana lägen och då är det helt avgörande att vapenhanteringen sitter i ryggmärgen - det kan vara skillnaden mellan liv och död för såväl förövare som polismän och i anslutning närvarande allmänhet…


Sig Sauer - Polisens tjänstevapen (i detta fall en P225)

Har just glott igenom den senaste Wallander-rullen. Den heter Skytten och handlar om en prickskytt som går lös på mänskliga mål i Ystad. Naturligtvis hamnar fallet på Wallanders bord och jakten tar sin början. Till sin hjälp har han aspiranterna Pontus och Isabelle som visar framfötterna på ett osedvanligt påfallande sätt. Det är fullt pådrag från början till slut och våra aspiranter får delta i en väldig massa spännande saker. Man kanske skulle tänka om och söka sig till Ystad för aspiranttjänstgöring? De verkar sätta en oerhört stark tilltro till sina nytillskott där nere i skåneland. Skämt och sido, Wallanderfilmerna är ju inte av den bästa kvalitén, fast samtidigt så vet man ungefär vad man får, det vill säga en och en halv timmes slöunderhållning.

Då var det desto roligare att kolla på inspelningen från slutförhöret jag höll i veckan. Det är en snubbe från terminen över mig (termin tre) som agerar misstänkt. Han gör faktiskt en fin insats som skurk – hal och dryg. Man kanske skulle rekommendera honom att söka som skådis till nästa Wallander-rulle?


Nina Zanjani som Polisaspirant Isabelle

Nu har jullovet börjat och i morse vaknade jag upp hemma hos föräldrarna i hemstaden. Med det fick jag, för första gången på väldigt länge, möjligheten att kika in i ett välfyllt kylskåp. Underbart! Flera sorters bröd och pålägg, juice, grönsaker, ägg och annat smått och gott. Det bäddade för en riktig brakfrukost. Nu sitter jag här alldeles proppmätt framför datorn och inser att jag sannolikt kommer att lägga ut midjemåttet en aning över julen. Som tur är har jag beställt en så kallad bältesjusterare till mitt utrustningsbälte. Bältesjusteraren är helt enkelt ett nylonband med en särskild spännanordning som gör att man snabbt kan ändra omfånget. Det innebär att jag snart kommer att slippa att halvt montera isär och möblera om mitt bälte varje gång jag växer eller krymper kring buken eller skiftar mellan inomhusaktiviteter (utan jacka och foder) och utomhusaktiviteter (med jacka och foder). Förvisso kan man tycka att det är ett i-landsproblem, men om ett enkelt nylonband för en knapp hundralapp kan avhjälpa det hela så tycker jag lätt att det är värt det. En viss vardagsbekvämlighet måste man kunna unna sig. Dessutom är det inte helt sällan vi polisstudenter skiftar mellan att vara utomhus och inomhus vid den här årstiden. Till saken hör också – och det är jag den förste att erkänna – att jag är lite av en prylnörd när jag sätter den sidan till.

Nä, nu ska jag försöka sätta mig ned och kika igenom DVD:n med det slutförhör jag höll i veckan. Förhöret ska nämligen föras in i förundersökningsprotokollet och sedan ska vi lämna in en skriftlig analys om vad som fungerade bra och mindre bra. Jag återkommer om detta. Ha en skön dag!

Jag utlovade ju en rapport efter dagens slutövningsbravader (för våra vänner i termin fyra) och löften är till för att hållas: Övningen inleddes med att vi figuranter delades upp mellan scenarier av olika slag. Därefter fick vi kvittera ut en radio så att vi skulle kunna höra när patrullerna var på ingång. Det innebar att vi kunde sitta inomhus och värma oss till dess att det var tid att kuta ut i svinkylan och agera misstänkt gärningsman (vi tackar kommunikationscentralen för detta). I mitt fall skulle jag spela en missbrukare som just köpt en påse amfetamin. Affären bevittnades emellertid av en påpasslig person ur allmänheten som i god ordning väljer att ringa polisen. Följaktligen haffades jag ganska omgående. Uppgiften var då att uppvisa tecken på narkotikapåverkan. I detta fall genom slängiga rörelser och tuggande käkrörelser. De flesta patruller valde att visitera mig för att försöka hitta drogerna och därefter fördes jag till stationen (ja, det finns en låtsaspolisstation på Polishögskolan) för kroppsbesiktning, det vill säga en mer ingående undersökning, ända in på huden. Lyckligtvis slapp jag strippa av rent övningstekniska skäl. När detta var avklarat släpptes jag ut igen och kunde positionera mig för att invänta nästa patrull.

Mitt scenario var kanske inte det mest actionfyllda för dagen. Vissa av mina klasskamrater fick sladda runt i bilar med polisen i hasorna och andra fick agera inbrottstjuvar och brottas i snön. Jag tycker dock att jag har lärt mig oerhört mycket. Särskilt nyttig var det att höra hur patrullerna resonerade kring vilka åtgärder som skulle vidtas. Skulle jag tas med för kroppsbesiktning eller skulle jag till och med gripas? Om jag skulle gripas vilka häktningsskäl var i sådana fall tillämpliga? Likaså var det intressant att höra hur patrullerna föredrog ”caset” för vakthavande befäl inne på stationen. I diskussionerna som följde kunde jag suga åt mig kunskap på ett mycket mer effektivt sätt än att enbart läsa kurslitteraturen.

Nä, nu måste jag packa ihop mina pinaler och ta mig mot Stockholm C. Snart går tåget till min kära hemstad. En oerhört vacker mellanstor stad någonstans i mellansverige. Hörs alldeles snart!

Idag är det, som redan nämnts, dags agera figurant i en av avgångsklassernas slutövning. Det vill säga en heldagsövning där de delas upp i patruller och ropas ut på olika ”jobb” – ungefär som en vanlig dag på jobbet i det kommande yrket (nåja, helt vanligt blir det väl aldrig i en övning). Vi ska alltså spela skurkar, fyllerister och helt vanligt folk i de scenarier som våra aspiranter ska lösa. Det brukar vara både kul och lärorikt. Till saken hör dock att termometern just nu visar sex minus. Det blir alltså till att klä sig därefter. På med underställ och grunda duktigt med fleece under jackan. Till det kommer jag nog att använda polisens vintermössa. Ni kanske inte kände till att polisen har en särskild vintermössa? I sådana fall är det inte så konstigt. Den är nämligen anskrämligt ful och jag förstår att många av mina blivande kollegor väljer att undvika den till det yttersta. Man behöver inte vara särskilt fåfäng för att inte vilja gå runt med en lilablå champinjon på huvudet. Detta till trots måste man tillstå att den är oerhört varm och skön.

Hoppas på en givande och vacker vinterdag – återkommer med en rapport om dagens händelser…

Framöver är det tänkt att den här bloggen ska uppdateras dagligen, men för att ge er något att läsa redan nu sammanfattar jag, i urval, veckan som varit. Innan jag går vidare kan det dock vara på sin plats att nämna att vi just nu befinner oss i den andra kursen om det brottsutredande uppdraget, där vi lär oss om processen från begånget brott, genom brottsutredningen och fram till huvudförhandling (rättegång). Alltså: veckan som varit…

Föreläsning om skadestånd: En av våra juridiklärare föreläste i aulan om skadestånd, det vill säga de anspråk om ekonomisk ersättning som brottsoffer kan göra. Av naturliga skäl spetsade vi öronen lite extra när det talades om de (få) fall när polisman kan begära skadestånd. Den bestående känslan var att man måste vara beredd att utstå långt mycket mer än folk i allmänhet, men det var väl i och för sig ingen nyhet.

Slutförhörsövning: Genom kursen har vi jobbat med ett sammanhållet rån-case och genom teknisk undersökning på brottsplatsen har vi lyckats säkra fingeravtryck och DNA som entydigt pekar mot en viss gärningsman. Dessutom har vi i husrannsakan funnit ytterligare bevis som skulle fälla vilken ”dumnekare” som helst. Nu var det slutligen dags att hålla förhör med den misstänkte (figuranter från terminen över oss) och efter viss gnuggning lyckades jag nå fram till ett erkännande. Något säger mig att jag aldrig kommer att få uppleva en sådan övertygande teknisk bevisning någonsin igen.

 
Två "kollegor" i studiegruppen samlar bevis på brottsplatsen ("Görans livs")


Laserskjutning: Nej, vi snackar inte Star Wars. Här handlar det om en anordning som sätts i magasinsbrunnen i en vanlig Sig Sauer 225. Därefter skjuts en ljusstråle mot en måltavla och resultatet redovisas på en dataskärm. Därmed kan man analysera hur man siktar, trycker av och träffar. Jag måste tillstå att det gick ganska bra. Tackar vår eminente lärare för goda instruktioner!

Beep-test: Här var det fråga om ett konditionstest som utvecklats på de brittiska öarna och som används flitigt av fotbollsklubbarna i de engelska proffsligorna. Det går ut på att man springer fram och tillbaka på en sträcka av 20 meter och detta enligt ett ljudband som anger en ständigt ökande takt. Det gick inte kass, men eventuellt behöver jag omfördela tiden från att lyfta skrot till att löpa i skolans eljusspår. Fast å andra sidan gillar jag devisen som en av våra bastaktiklärare har lärt oss – hellre frånsprungen än nedbrottad!

Imorgon är det dags att vara figurant (skådespelare) i  en av avgångsklassernas slutövning. Då gäller det att till varje pris undvika att bli utsedd till ensam och medgörlig knivinnehavare någonstans i svinkylan vid idrottsplatsen. Har man riktig tur får man istället köra runt i AC-värmen i en lyst bil och lyssna på radio innan det är dags att härja i snön.

Som sagt, framöver kommer det fler och mindre uppdateringar, men detta får fungera som en uppstart…

Med detta inlägg föds PHSbloggen. PHS står för Polishögskolan och blogg står för… eh… typ, någon slags dagbok. Således: PHSbloggen kommer, som ni kanske anar, att handla om den tillvaro jag hyser som studerande på Polishögskolan. I skrivande stund stretar jag mig igenom den andra terminen av totalt fyra och efter en stundande och välbehövlig julledighet har jag, logiskt nog, avklarat halvtidspaus.

Syftet med den här bloggen är att ge intresserade en inblick i livet som polistudent, men kanske främst att ge blogginnehavaren utlopp för ett pockande skrivbehov. Vill någon läsa är det en trevlig bonus. Varmt välkomna!