Språkbarriärer är gränser att överskrida. Men ibland blir jag duktigt förvirrad då jag behöver kommunicera med någon utanför den egna sfären. Jag är ju svenne-banan, men jag har vänner med olika bakgrunder och ibland blir det ganska handfallet då vi pratar med varandra. Särskilt då jag slänger mig med idiom som ”att vara på grön kvist” eller ”du är ju inte riktigt torr bakom öronen”. Själv tycker jag att jag bemästrar orden relativt väl med tanke på hur ruttna betyg jag hade i plugget, men språket är också en fråga om vilja - vill man nå fram så gör man det. Man måste inte använda obegripliga idiom.

Vissa hävdar att gemenskap handlar om socioekonomisk tillhörighet och att språket är en avgörande faktor och det är ju inte en alldeles oriktig iakttagelse när allt kommer omkring. Jag menar dock att förståelse, i stort, handlar om att söka varandra och det behöver inte alltid vara ett spörsmål om klass. På universitetet hade jag en lärare som älskade att snärja sin omgivning i sitt språkbruk. Han uttryckte sig så oerhört nyanserat att det ofta blev ofattbart. Det som slog mig i mötet med honom var att varje enskilt ord var så avgörande att tillvaron stannade upp varje gång han öppnade munnen. Det var på många sätt fascinerande, men framför allt tragiskt då det skapade en misstänksamhet hos hans mottagare. Den som formulerar sig så medvetet exakt att det blir oklart är inte värd att bemötas.

Jag säger det igen - vill man nå fram så gör man det!

Igår agerade jag demonstrant i en övning där en av avgångsklasserna skulle få träna på att bemöta folkmassor. Jag fick den tvetydiga förmånen att tillhöra en grupp unga anarkister och vår uppgift var att provocera ”poliserna” och att vara oregerliga i största allmänhet. Nu kanske någon tycker att det är generaliserande att tillskriva anarkister sådana uttryckssätt och det är naturligtvis en riktig iakttagelse. Men å andra sidan hade det inte blivit mycket till träning om alla figuranter hade rättat in sig i ledet och i god ordning spatserat mot det givna målet för marschen. Att gå vid sidan om en folksamling och le vänligt kan man klara av även utan utbildning. Istället instruerades vi att gå till attack mot en rivaliserande grupp och i samband med detta blev det relativt tydligt att vi befann oss i en lärandesituation. De som agerade poliser blev smått överraskade och de insåg snart att de hade fördelat resurserna en aning skevt. I slutänden tycker jag dock, utifrån mitt okunniga perspektiv, att de gjorde ett ganska gott arbete. Särskilt med tanke på att de saknar rutin och att det var studenter som fungerade som gruppchefer.

Foto: www.svd.se

Åter till nuet: I afton ska jag ta mig hem till en vän, söder om Stockholm och softa med lite käk och dryck. Det kommer att bli en outsäglig trevnad. Känns som ett helgjutet och avslappnat fredagshäng med tanke på min fysiska status efter veckans träning. Jag har nämligen straffat julskinkan med några pass i gymmet och ett gäng ronder på sandsäcken. Problemet är att julskinkan slog tillbaka med full kraft och det har spridit smärta i alla mina kroppsdelar. Jag låter mig likväl inte mojna. Tvärtom - kampen mot lättjan går obändigt vidare...

Ber om ursäkt för att jag har dröjt med mina inlägg de senaste dagarna, men det finns faktiskt en alldeles rimlig förklaring till denna förhalning. Jag har nämligen fått en tillfällig rumskamrat som kräver all min tid i mitt lilla källarkrypin i Sollentuna. Det är en gammal polare från hemstaden och han går i terminen över mig. För tillfället befinner han sig mellan två boenden och därför kände jag mig nödgad att bistå med husrum under ett par veckor. Sagt och gjort, jag öppnade mitt hem för denne vän och blivande kollega, storsint som jag är.

En bisak i sammanhanget är att min nyblivna och kortvariga rumskamrat har sitt ursprung i Bosnien och därmed tänkte jag, i mitt stilla sinne, att han kanske ville laga lite spännande och annorlunda mat som jag kunde få smaka på för att bryta tristessen i pytt i panna med allroundkrydda. När han så började slamra med kastrullerna i kokvrån i måndags höjdes förväntningarna på kulinariska läckerheter från fjärran land, men döm av min förvåning när käket gick ned på tallriken. Det var den svennigaste rätten man överhuvudtaget kan tänka sig - köttbullar med lingonsylt och potatis. Missförstå mig inte, jag älskar husmanskost, men om man har en livs levande bosnier på besök så vill man ju bli bjuden på någon spännande anrättning från Balkan. Nä, min vän, gör om gör rätt!


Köttbullar är fint, men...

Nu har jag återinstallerat mig i min grotta i Sollentuna. Ja, lokalen där jag har min boning under studietiden kan liknas vid en hålighet i ett berg, halvt nedsänkt i marken. Men om sanningen ska fram så är det i själva verket ett relativt varmbonat källarrum med kokvrå. Knappast något drömboende för en vettig människa med en normal lön, men till en fattig polisstudent duger det alldeles utmärkt. Tak över huvudet för en hyra på ynka två tusen per månad, elströmmen inräknad, och tio minuter till skolan. Dessutom får man åttabenta husdjur på köpet, närmare bestämt Meta menardi, på svenska kallade Källarspindlar. För inte så länge sedan, när jag låg och drog mig i bingen, hittade jag ett sådant specimen på väggen ovanför mitt huvud. För att vara spindlar är de oerhört rejäla, med en benvidd på hela fem centimeter. Hur som helst, så länge jag slipper råttor så är jag nöjd.


Meta menardi - Källarspindel

Imorgon ska jag träffa min kära studiegrupp (klassen är indelad i fyra studiegrupper om sex personer) och vi ska jobba vidare på vårt gemensamma förundersökningsprotokoll, det vill säga en skriftlig sammanställning av en brottsutredning. Jag har tidigare nämnt att vi jobbar med ett sammanhållet rån-case i den här delkursen och nu för vi in alla uppgifter i datorn, allt från förhör till teknisk bevisning. Det är mer tidskrävande än man först vill tro. Forskning visar att en genomsnittlig svensk polis spenderar cirka en tredje del av sin arbetstid på avrapportering - jag hoppas att Rikspolischefen lyckas med sin vision om att effektivisera avrapporteringssystemen…

För en tid sedan deltog jag i en studie där polisstudenter skulle besvara en enkät om sitt framtida yrke och en av frågorna var om poliser får ha fördomar. Om frågeställaren hade utkrävt ett slutet ja- eller nej-svar hade det legat nära till hands att dra till med ett rungande nej, men nu fanns det utrymme att utveckla sitt resonemang och då stack jag istället ut hakan en aning med följande formuleringar:

”Ja, självklart får de ha det. Alla människor har fördomar och de som påstår annorlunda är oftast de som är mest trångsynta. Har man någon slags människokännedom och självinsikt inser man ganska snart att fördomar är en förutsättning för att kunna navigera i tillvaron. Utan fördomar skulle livet stanna upp och börja om från början inför varje ny företeelse eller i mötet med varje människa man inte tidigare har träffat och då skulle vi inte få mycket uträttat. Den avgörande frågan är hur vi hanterar våra fördomar? Utmanar vi dem och är vi mottagliga för nya fakta? Kan vi omvärdera våra attityder och värderingar i ljuset av nya kunskaper? Med ett reflekterande och nyfiket förhållningssätt är fördomar inget att vara rädd för utan tvärtom en tillgång.”

Jag är naturligtvis medveten om att fördomar är ett laddat begrepp och självklart skulle jag instinktivt bli stött om någon valde att beskriva mig som fördomsfull, men utifrån ovanstående utläggning där fördomar helt enkelt handlar om att använda sig av sina erfarenheter och där detta inte nödvändigtvis behöver utesluta ett öppet och omprövande sinnelag så kommer saken i annat ljus, eller vad säger ni?

Då var man tillbaka i hemstaden efter ett lyckat nyårsfirande ute i en stuga i skogen. Vi var ett litet gäng som lagade gott käk, spelade spel och bara tog det lugnt. Och det kändes faktiskt skönt att slippa den klassiska party-hetsen som brukar infinna sig vid varje annuellt skifte (man blir uppenbarligen mer förnöjsam i takt med åldern).

Någon hets kommer det inte heller att bli när studierna drar igång igen på måndag. Jag kollade just på schemat och under den första veckan har vi endast ett par seminarium där klassen, tillsammans med lärarna, ska diskutera bland annat åtalsunderlåtelse och Schengensamarbetet samt en föreläsning i aulan om Brottsoffermyndigheten. Utöver detta ska vi återigen vara figuranter åt en av avgångsklasserna. Den här gången handlar det emellertid inte om en slutövning utan om att de ska få träna på upplägget för att hantera folkmassor. Vi ska helt enkelt agera demonstranter. Jag vet på ett ungefär hur övningen är upplagd eftersom den har genomförts ett flertal gånger på skolområdet redan före jul. Det är ju kolossalt många avgångsklasser den här terminen och därmed blir det också många demonstrationer av samma slag. Nu ska jag inte avslöja några detaljer, men det kan inte ha undgått någon på skolan att lärarna har krånglat till det lite extra i år genom att låta studenterna hantera två ”rivaliserande” grupper. Det ska bli spännande att se hur just våra ”poliser” klarar uppgiften.

I vilket fall som helst känns det utomordentligt fint att få komma tillbaka till skolan igen på måndag. Jag har haft ett uppiggande jullov och därmed är jag begiven att ånyo ta tag i studierna…

Rättelse: I mitt inlägg 2009-12-29 skrev jag om daggböleri. Min trogne kamrat Skogsavverkaren har emellertid gjort mig uppmärksam på att det i själva verket heter baggböleri, med B i början och inget annat. Texten är nu korrigerad och jag ber om ursäkt för mitt fatala misstag. Jag hoppas innerligt att jag inte har kränkt någon yrkesstolt skogstjuv.

Jag har nåtts av en försynt antydan om att mina inlägg inte riktigt följer det gängse bloggformatet. Texterna är tydligen allt för långa och trögflytande och till följd av detta ämnar jag rätta in mig i ledet och anpassa mig till normen. Efter vissa efterforskningar bland framgångsrika bloggare har jag landat i att jag behöver förändra min språkdräkt, bjuda in läsarna till dialog samt visa foton på de kläder jag har på mig under dagen, härefter kallat Dagens outfit. Här kommer nyårsaftonens inlägg i enlighet med min nya stil. Håll till godo…

Sötisar! Tack för alla goa komplimanger ni e ba för gulliga!!! Ida e d ju nyår o då måste man parta. De ska jag o min crew göra ute i snön i skogen. Så sjukt retro asså, elda brasa i typ ett torp o laga egen mat… helt as grymt jag svär vi ska l-a-g-a egen mat – skön grej lixom! Iaf här kommer min nyårs outfit: Jägar jacka från Helly Hansen, fleece tröja från Haglöfs, byxor från Fjällräven och ett par hel läckra kängor från Meindl… Hoppas ni gillart o ni gillar min nya blogg stil! Ärligt va tycks??? O GOTT NYTT ÅR på er o vi hörs om ett par dar… PÖSS!!!

I mitt förra inlägg skrev jag, helt oförhappandes, att jag varit på en så kallad fältvecka i min kära hemstad. Nu inser jag att många är ovetande om vad detta innebär och därmed kan det vara på sin plats med en förklaring. Under polisutbildningens andra (och tredje termin) får man under en veckas tid besöka en av landets alla Länspolismyndigheter. Det vanligaste upplägget är att man har en informationsdag inne på stationen och att man därefter får följa med en patrull i ingripandeverksamheten under några arbetspass. Det är naturligtvis den sistnämnda delen som lockar mest, att få en inblick i själva hantverket.

I höstas, under min första fältvecka, hade jag förmånen att få dela radiobil med en, enligt min begränsade erfarenhet, utmärkt patrull. Dessutom hade jag en sanslös tur med de utropade jobben då jag fick uppleva hela spektret av händelser, allt från vardagliga brott som ringa innehav, cykelstöld och minderåriga snattare till det grövsta och mest oåterkalleliga brottet av dem alla. Nu kan det låta cyniskt att tala om tur i sammanhanget, men om brott ändå begås är det ju perfekt för en polisstudent att få möjlighet att se hur det fungerar i verkligheten.

Obs! Bilden är arrangerad för att "lufta" ett osedvanligt långt blogginlägg. Datumen relaterar, mig veterligen, inte till någon verklig fältvecka.

När jag satt på tåget, på väg tillbaka till Stockholm och summerade min första fältvecka kände jag en enorm tillfredställelse och en tacksamhet över mitt yrkesval. Då menar jag inte ett euforiskt lyckorus utan en mer balanserad och vuxen känsla av att vara på rätt plats i livet, där man kan ta det onda med det goda och ändå uppleva att man inte vill vara någon annanstans. Förvisso dröjde jag gärna kvar vid tanken på de angenäma adrenalinpåslagen då blåljusen slogs igång och plattan trycktes mot golvet. Men de bestående och mest givande intrycken kom från den vanliga vardagslunken – sega datasystem, tragiska livsöden, stämningen, humorn, tystnaden efter ett tungt jobb, hjärtligheten och de torra frallorna på en nattöppen bensinmack - Jag ser redan fram emot nästa fältvecka…

Har ni hört talas om baggböleri förut? Nä, inte jag heller, men det är användbara begrepp av sådant slag som man får lära sig om man umgås med min familj över en julledighet. De är nämligen korsordsbitna hela bunten, gamla som unga. Alla utom jag, som håller på att slitas sönder av rastlöshet i det monotona mumlet kring allsköns onödigt vetande. Baggböleri, till exempel, det är att olovligt avverka statens skog. Helt klart värt att lägga till minnesbanken om man någon gång i framtiden skulle få tillfälle att ta fast en julgranstjuv på kronans mark: ”Stopp i lagens namn! Du ska inte få komma undan med baggböleri på mitt skift!” Användbart, eller hur…

För övrigt såg jag två av mina blivande kollegor på stan i förgår, närmare bestämt den utmärkta patrull som jag hade glädjen att få åka med under min fältvecka i höstas. De hade stoppat en bil på en centralt belägen gata och den ertappade föraren var påtagligt generad då han stirrade ned på sina egna fötter. Det var andra gången inom loppet av ett par veckor som jag såg nämnda patrull i aktion och det gjorde mig påmind om livet efter Polishögskolan. Inom en inte allt för avlägsen framtid kommer förhoppningsvis även jag att få förmånen att patrullera gatorna i staden jag älskar och det är en oerhört inspirerande tanke…


Snart kommer dessa förträffliga kängor att patrullera stadens gator - dessförinnan bör de nog putsas upp en aning...

Igår kväll råkade jag hamna framför den andra delen av SVT:s filmatisering av Läckbergs Stenhuggaren. Som polisstuderande och blivande polis fann jag mig själv häpet gapandes åt den närmast parodiska framställningen av poliskåren på orten för mordgåtan. De hade passat bättre som konstaplar i någon hysterisk stumfilm med Charlie Chaplin: socialt inkompetenta, korkade och allmänt ostrukturerade. Dessutom uppvisade dessa i tjänsteår erfarna poliser påfallande kunskapsbrister om den mest grundläggande juridiken. Då tänker jag främst på den som gäller gripande, anhållande och häktning. I en scen står de nämligen på stationen och för något slags förvirrat resonemang kring huruvida de ska häkta en misstänkt person eller ej. I verkligheten är detta ett beslut som aldrig får fattas av polisen. Polisens uppgift är att gripa misstänkta gärningsmän, antingen efter det att en åklagare har fattat beslut om anhållande eller på eget initiativ varpå ärendet föredras för en åklagare som därefter beslutar om ett anhållande. Efter anhållandet är det upp till Tingsrätten att bestämma om den misstänkte ska tas i förvar under fortsatt utredning, det vill säga häktas.

Nu kanske ni tycker att är en aning kinkigt att gnälla över sådana petitesser, men det borde väl vara en smal sak att kolla upp de juridiska detaljerna då man ändå är igång och bränner miljoner på ett filmprojekt? Sannolikt förhåller sig majoriteten emellertid likgiltig inför om polisen griper eller häktar och därmed torde det vara ytterst få som finner någon som helst glädje i dagens blogginlägg. I vilket fall som helst - om det finns några läsare där ute med ambitioner att komma in på Polishögskolan så föreslår jag att ni börjar förbereda er på att älta juridik till förbannelse. Att vara polisstudent handlar, tro det eller ej, mer om plugg än om hopp och lek. Men om man har det praktiska polisarbetet för ögonen under studierna så blir även de mest teoretiska passagerna riktigt intressanta…


Ett utdrag ur kurslitteraturen - "Särtryck ur Rättegångsbalken", P. Fitger.

Så sjunker man ner i fåtöljen framför datorn igen. Trött, slö och duktigt överlastad med julmat. Jag kan nästan känna hur lukten från jansson-ansjovisen sipprar fram ur mina porer. Sådan är julhelgen: man flyter sakta fram, som sirap ned i en degbunke. I halvdvala, konstant proppmätt, men ändå hungrig. Men jag är trots allt vid gott mod då jag får umgås med min kära familj. Vi har det ganska gemytligt tillsammans. Dessutom har vi reducerat en stor del av julstressen då vi på senare år bestämt att var och en köper endast en julklapp till någon i familjen. Jag köper till brorsan som i sin tur köper till syrran och så vidare. Att vissa tycks ha svårt att hålla sig till den regeln och köper fler klappar är en annan sak – de får skylla sig själva.

Jag skulle som sagt köpa en julklapp till min bror (30 år gammal!) och det enda han kunde komma på att önska sig var en radiostyrd minihelikopter. Aja, fnyste jag och gick honom till mötes på den punkten. Det skulle dock visa sig att radiostyrda helikoptrar fungerar alldeles utmärkt till att underhålla även fullvuxna (nåja) män. Den lilla tingesten surrade runt i lägenheten, ackompanjerad av hysteriska tonårsaktiga skratt till dess att batterierna tog slut.

Detta relaterar förvisso inte direkt till polisutbildningen, men jag måste bara få det ut ur mitt system. Jag körde nämligen förbi en nyöppnad pizzeria idag och den var så där äckligt stylad att jag fick obehagliga stureplansvibbar. Nu har jag i och för sig aldrig varit på någon innekrog på Stureplan, men jag kan tänka mig att de ser ut ungefär som nämnda pizzeria, fast större. Snacka om feltänk. Pizzerior ska vara sunkiga. Punkt! Slarvigt målade väggar, ihopslängda uddamöbler, handskrivna menyer med massvis av stavfel. Då vet man att man får en rejäl och flottig pizza och inte en liten torr, vedugnsgrillad brödbit med ruccolasallad.  

En annan företeelse som mår bäst i sunkig tappning är gym. Polishögskolans gym känns helt ok, men det jag går till här hemma i stan är ännu skönare. Se på apparaten nedan – man blir ju starkare bara av att titta på den…

En gammal jobbarkompis till mig, tillika polisstuderande i termin tre, fick just veta att han endast fått en reservplats som aspirant här i stan. Oerhört tråkigt för honom och jag håller naturligtvis tummarna för att den ska omvandlas till en ordinarie plats – det är en bra snubbe. Antalet sökande till just ”vår” myndighet var tydligen betydligt fler än normalt. Dessutom tar de emot fler aspiranter än vad de brukar för att möta upp regeringens mål om 20 000 poliser i tjänst. Därmed blir man lite undrande inför hur situationen kommer att se ut när det är dags för mig att söka aspiranten, det vill säga nu till våren. Kommer jag och mina kursare att hamna i bakvattnet av de föregående och extremt stora årskullarna? Innebär det att antalet aspirantplatser kommer att minskas drastiskt framöver? Den som lever får se – det är bara att kämpa på i plugget och försöka göra ett gott intryck även under nästa fältstudievecka på hemmamyndigheten!

Platsbrist lär det dock knappast bli på Polishögskolan framöver. Då tänker jag på lokaler och markyta. När jag började för ett år sen tror jag att vi var närmare 1700 elever, men med kommande examensdag har två av de största intagen (någonsin) lämnat skolan och det tas inte heller in några nya studenter. Man får akta sig så att man inte blir lappsjuk...


Glesbefolkat skolområde 2010?

För tillfället är jag ju hemma hos mina föräldrar och firar jul och just nu spelar farsan en blandskiva med extremt smetiga och smöriga versioner av klassiska julsånger, men döm av min förvåning när en av mina favoriter plötsligt dyker upp i högtalarna, nämligen Fairytale of New York med The Pouges och Kirsty MacColl. Den råkar dessutom ha en viss polisanknytning. Texten handlar nämligen om en snubbe som hamnat i fyllecellen på juldagen och när han sitter där i all sin olycka hör han hur New York-polisens kör sjunger Galway Bay. Refrängen lyder:

” The boys of the NYPD choir
Were singing Galway Bay
And the bells were ringing out
For Christmas day”

Här har ni ett Youtube-klipp med en video till låten i fråga - titta och njut!

Jag har just kollat schemat för nästa termin (termin tre av fyra) och det bestående intrycket är att de praktiska ämnena får mer utrymme där. Naturligtvis läser vi även juridik och poliskunskap (inledningsvis med inriktning trafik), men där emellan kläms det in en hel del vapenlektioner, inte minst på skyttebanorna. Tydligen är det så att den svenska polisutbildningen är den som lägger mest krut på skyttet i Norden. Våra grannländer ligger långt efter sett till antalet lektionstimmar. På Island har man, om jag förstått saken rätt, i princip en endagskurs och sen är man klar att bära vapen i tjänst. Jag ska inte avslöja exakt hur många timmar vi lägger ned i Sverige, men jag vill passa på att klargöra att jag tycker att det är alldeles utmärkt att vi får gnugga skyttet ordentligt. Dels för att det är roligt, men framförallt för att det är oerhört viktigt att skotten sitter där de ska om man någon gång tvingas att skjuta i tjänsten. Med all sannolikhet kommer man att vara ganska långt ner i den berömda stresskonen i sådana lägen och då är det helt avgörande att vapenhanteringen sitter i ryggmärgen - det kan vara skillnaden mellan liv och död för såväl förövare som polismän och i anslutning närvarande allmänhet…


Sig Sauer - Polisens tjänstevapen (i detta fall en P225)